Genustrubbel

Jag har med nöd och näppe lyckats ta mig igenom Judith Butlers Genustrubbel. Segast i början, sen lättar det (värst är förordet som är på 48 sidor.) Denna svårlästa men intressanta bok handlar om queerteori, filosofi och feminism. Jag har aldrig somnat så snabbt som när jag fäst blicken vid raderna av Butlers akademiska upprapningar. Ingen bra bok att läsa i sängen, om en inte är i behov av sömnpiller vill säga.

Boken handlar kort och gott om kön. Inga konstigheter! Eller jo…
Genus brukar vi prata om som den konstruerade delen av könen man vs kvinna. Kön är den biologiska ”naturliga” delen. Men Butler menar att båda dessa är socialt konstruerade. För vad är egentligen en man? Vad menar en person när hon säger att hon ”känner sig som en kvinna?” Allt det som hon syftar till är ju inlärt på grund av sociala faktorer. Butler menar att ”känna sig som en kvinna” betyder egentligen inget annat än att en inte känner sig som en man, vilket åter manifesterar att det finns två olika kön och att det manliga är norm. Tanken att det är könet som avgör vilka egenskaper vi anammar förkastar hon och menar istället att vi tvingas utveckla en könsidentitet (man/kvinna) beroende på vad vi har mellan benen. Kön ses som en effekt snarare än ett ursprung.
Författaren kritiserar det binära könssystemet och ifrågasätter att heterosexualitet är något naturligt, snarare menar hon att det konstruerade binära könssystemet tjänar det heteronormativa systemet, som i sin tur befäster könsroller – detta kallar hon den heterosexuella matrisen.

”När heterosexuella konstruktioner kopieras i icke-heterosexuella sammanhang, tydliggörs det heterosexuella så kallade originalets synnerligen konstruerade status. Sålunda förhåller sig den homosexuella till den heterosexuella inte som en kopia till original, utan snarare som kopia till kopia.” 

Sammanfattningsvis kan en säga att Butler menar att könsidentitet inte leder till handlingar utan att handlingar konstituerar könsidentitet som bestäms av den heterosexuella matrisen. Genus och kön används alltså som synonymer. Vi kan vinka farväl till betydelsen av det ”biologiska könet”.

Jag är helt med på att sexualitet är lika socialt konstruerat som genus/kön och är glad att äntligen hitta information om detta på pränt. Synd bara att det ska framföras så akademiskt att ögonen går i kors. Suck.

Efter läsningen av Genutrubbel inser jag att feminism utan queertänk och ifrågasättande av vad kön är (liberalfeminism?), är något vitt skilt från den feminism jag identifierar mig med. Jag inser alltså att jag har ju gått och varit queerfeminist utan att riktigt veta om det.

Butler har delvis utgått från den franska filosofen Michel Foucaults resonemang. Foucault hävdar att sexualitet är en historiskt präglad organisering av makt, tal, kroppar och känslor. Han argumenterar för att sexualiteten skapar könet som ett tillgjort begrepp vilket följaktligen döljer och bevarar de maktrelationer som ansvarar för uppkomsten av sexualiteten.
Foucault bygger delvis sina resonemang kring kön på en fransk intersexuell persons tankar. Hens namn var Heculine och hon skrev dagbok under sina levnadsår under 1800-talet.

Det blir knepigt men mycket intressant att tänka kring kön och könsidentitet i samband med intersexualitet. För hela det binära könssystemet avslöjar sin orimlighet tydligt då. Tack och lov att vi har ordet hen nu i alla fall. Men hur ska en person som varken är man/kvinna klä sig? Från vilken avdelning ska hen handla kläder? I vilken toalettkö ska hen stå? Byta om i vilket omklädningsrum? Ska hen bära bikini eller badbyxor? Kan hen ha högklackat? Vilket preventivmedel ska hen använda? Får hen söka vård på ”kvinnokliniken”? Vilken sorts idrott ska hen sälla sig till? Osv osv… Vårt samhälle förutsätter att vi människor känner oss förankrade i något av de två könen. Men till vilken nytta? Ingen alls vad jag kan se, däremot för det allvarliga problem med sig.

”Som en överlevnadsstrategi inom tvingande system är genus alltså ett uppträdande förenat med tydliga straffsektioner. Distinkta genus hör till det som ”gör människor” av individerna i den moderna kulturen; faktum är att vi regelmässigt straffar dem som inte lyckas manifestera sitt genus på det rätta sättet. Eftersom det inte finns någon ”essens” som genus uttrycker eller ger yttre form åt och inte något objektivt ideal som genus eftersträvar, är det genushandlingarna som skapar begreppet genus, och utan dessa handlingar skulle det inte finnas något genus över huvud taget. Genus är alltså en konstruktion som regelmässigt döljer sin tillblivelse; den tysta kollektiva överenskommelsen att performativt skapa och som kulturella fiktioner upprätthålla polärt skilda genus, denna överenskommelse undanskyms av produkternas trovärdighet – och av de straff som blir konsekvensen av att inte godkänna dem; konstruktionen ”tvingar” oss att tro på dess nödvändighet och naturlighet.”    

Ännu intressantare blir det när Butler funderar kring ”drag”personer som alltså imiterar det motsatta könet.

”I egenskap av imitationer som förskjuter originalets innebörd imiterar de själva myten om ursprungligheten.” (Älskar detta citat. Läs det igen. Låt det sjunka in.)

Esther Newton citeras ang samma ämne: ”I sin mest sammansatta form är ”drag” en dubbel omvändning som säger att ”utseendet är en illusion”. Drag säger (Newtons märkliga personifiering): ”Mitt ”yttre” uppträdande är feminint men min ”inre” beskaffenhet (kroppen) är manlig.” Samtidigt symboliserar drag den motsatta omvändningen: ”Min ”yttre” varelse (min kropp, mitt kön) är maskulin, men mitt ”inre” väsen (jag själv) är kvinnlig”.”

Feminismen får sig en känga av Butler. Eftersom ideologin utgår ifrån ojämlikhet mellan könen, befäster den också idén om att kön finns. Men jag anser att även om vi inte vill att kön ska finnas så gör de ändå det. Och till skillnad från författaren och de filosofer hon refererar till vill feminismen förändra här och nu. Inte bara tänka och analysera (inte att förakta dock). Det finns, så vitt jag kan se, inte ett enda praktiskt exempel på hur vi skulle kunna göra annorlunda i det verkliga livet för att sluta agera medspelare i den heterosexuella matrisen. Jag saknar konkreta förslag till förändring i Butlers bok.

Butler är överens med Simone De Beauvoir (”man föds inte till kvinna, man blir det”) och Monique Wittig (”män” och ”kvinnor” är politiska kategorier, inte naturliga fakta”). Men hon drar deras resonemang några varv till och menar att det förmodligen finns lika många kön som individer.

Butler för sina resonemang ända ner på cellnivå. Hon lyfter hur språket är ansvarigt för den polära indelningen av kön. ”…genuspräglade åsikter ligger till grund för hypotesbildning och resonemang i de biomedicinska undersökningar som försöker fastställa vad ”könet” är innan de antagit sina kulturella innebörder.” Länge trodde man att äggstockvävnad var något passivt i brist på testikelvävnad. Fortfarande har föga skrivits om de gener som är inblandade i äggstocksvävnadens uppkomst.
Hon anför att David Page med sina studier kunnat se att uppskattningsvis tio procent av befolkningen saknar ”rena” xx-kvinnliga och xy-manliga kromosomer. Makalöst intressant. Kanske är jag en av dessa?